Kapitel 10

Doktor Fyllkmark kunde inte göra mycket mer på Sandhamn. Efter en övernattning på statens bekostnad, fast på Seglarhotellet, Sands Hotell, bekostades hemfärden med färja.

Sandhamn var byggd 2004 och gjorde teoretiskt 12 knop, men inte mer än maximalt 8 knop så här vintertid. 135 kronor enkel var långt mindre än traktamenten som hade fixats gnom den här brandkårsutryckningen. Svetlanas kropp hade flugits med helikopter till Karolinska för obduktion. Kroppen var illa sargad, men ärendet var avslutat för Doktor ”Promille” Fyllkmark.

Fyllkmark sjönk ned i den duvblå soffan och väntade på att serveringen skulle komma igång.

En timme till Stavnäs.

Övriga passagerare hade redan lämnat sin färja utan uppståndelse. Ingen press hade funnits på kajen. Händelsen skulle inte slåss upp stort i massmedia. En ren olycka helt enkelt och visserligen ett visst band kopplat till Per Göransson. Men massmedia hade mycket tyngre saker att skriva om i veckan. Finland hade under senaste året fått uppleva den mest omstörtande tiden sedan år 1917. Finska aktiebörsen hade fallit sedan Telekommunikationsbolaget ENOK hade köpts upp av Kinesiska Telekommunikationsbolaget World Point. Kina hade nästan obegränsat med köpkraft, sedan flera år. Wal-Mart och flera andra bolag köpte billiga Kina varor som sedan såldes till den allt fattigare amerikanska medelklassen. Centralbanken i Kina och en rad företag i Kina bågnade av pengar. US dollarn som försvagades för varje år som gick, medan guldpriset bara steg på oron för vart det skulle sluta med denna smygande värdeminskning för den gröna valutan.

Uppköpsvågen var global. World Point hade mer eller mindre köpt ledningen för ENOK.

Värdet på hela paketet med optioner, framtida optionsavtal, pensionsavtal och rena löneavtal, samt direkta överpriser på ledningen redan befintliga innehav var det mest absurda världen skådat någonsin. Det låg på nivåer så att tidigare VD Olli Jormalainen kunde köpa sig ett par stater i Afrika och några öar i Västindien. Men Olli hade fått något annat också.

Gill Bates, en av världens rikaste hade sålt sin villa till World Point, som även förlänade Olli den här skapelsen. Ollie drog sig tillbaka i USA. Likt en dominoeffekt började kapitalet att lämna Helsingforsbörsen. Inte lika snabbt som på 2 000 – talet för Argentina, men tillräckligt snabbt för en värdeminskning på 70 % över bara tre månader. Svenska massmedia hade även noterat att Ericsson aktien hade halverats under samma tid. Industrispionen Olle Nilsson hade mer eller mindre lämnat ut det bästa av det bästa till det Kinesiska bolaget World Point.

Alla visste hur duktiga Kina var på att kopiera och att ändra tillräckligt mycket från den ursprungliga uppfinningen, för att klara patentintrång.

Nu hade man Ericssons bästa ritningar på bordet och en arbetskraftskostnad som låg kring     10 % av Ericssons anställdas medellöner i Sverige. Inte konstigt att aktien föll som en sten.

Ericssonaktien hade tidigare stigit med 21 000 % åren 1988 till 2000.

Svenska småsparare hade fångats in i Börsmanin och köpte Ericsson aktier ungefär som dessa höll på att ta slut och att det var extrapris. Så aktien steg för mycket på för kort tid. Redan åren 1900 till 2001 hade Sverige rekordet i årlig medelränta för att äga aktier och 7,6 % per år.

En del folk med lite koll på ränta på ränta effekter insåg att 21 000 % sedan år 1988 var långt snabbare kursökning man kunde eller borde förvänta sig.

Men hos Hagberg & Quislingstrand sålde man fortfarande till sina småsparare, men gav råden till sina rikaste depåkunder, att blanka Ericsson. Spekulera i värdefall helt enkelt.

Så det gick både bra och dåligt för H & Q kunderna. Halvering av värdet för småsparare och en femtioprocent upp för depåkunder. Naturligtvis efter kring 3 % arvoden från småsparar via fonder, och 0,45 % för courtage från depåkunder. Besvärande nog hade pressen fått tag på metoden, och den var inte direkt olaglig, men rent moraliskt så knådande en journalist enkelt till degen, en riktig ”surdeg” för hela ”Finanseliten” kring Stureplan. Stockholms aktiebörs var inte immun, utan föll oavbrutet. Småsparare som förlorade 70 % av sina pengar i den stora kraschen år 2000 – 2002 var som förlamade. Värre skulle det bli. Finland som hade rest sig ur Rysslands grepp, under eftervärkningar av att ha varit en del av Sverige i mer eller mindre 600 år, gick politiskt allt mer politiskt mot Moskva. Ett nytt Rysslandsvänligt parti hade fått majoritet och hade klarat konststycket att utlösa folkomröstning kring frågan om att få tillhöra Ryssland. Om tre veckor skulle valet hållas i Finland. Svenska massmedia var fyllda med olika åsikter om att åter få den något otrevligare grannen Ryssland i närheten. Lars Linstal ledaren för Vänsterpartiet jublade. Inläggen i den egna tidningen och insändare i andra tidningar på temat medborgarlön till alla och återinför statsägda företag inom en rad områden duggade tätt. Lars Linstal hade ambitioner, men var realist. Makten kunde inte uppnås i ett Sverige som det såg ut i dag. Därför hade han redan gjort upp med Ole Brams, Pia Sörgaard, Mats Mårtensson och Pekka Koivisto den tilltänkte nye Guvernören över delrepubliken Finland i det Ryska riket. Gränsen för delen av Sverige och just Norrland skulle få rösta om att få både medborgarlön (20 000 kr per månad till alla) och att få tillhöra Finland.

Insiders läcker hur man än gör, så aktierna för bolagen i gruppen Ski Star föll som furor på den svenska börsen. Ryktet om inlösenpris kring 25 % av dagens marknadsvärden för Åres skidanläggningar och Bolidens guldgruvor var redan ute. Även mäklarna kring Norrlands stora skidområden rapporterade att prisbilden på fjällstugor hade börjat falla helt utan förklaring. Det var nu köparens marknad.

Svenska massmedia rapporterade flitig om Per Göranssons hälsa. Hans övervikt var tydlig och man spekulerade kring vikten 120 kilo och kring hjärtat som Per hade haft problem med.

Visst såg han allt krassligare ut, men vilken frisk person som helst hade klart blivit lite tagen efter alla dessa staplade skandaler och missgrepp som nu kantade Per Göranssons regeringstid. Förutsättningarna för den svenska missnöjespartiet Östdanska Frihetspartiet och för det pånyttfödda vänsterpartiet hade aldrig varit ljusare. Ännu mörkare var det för det tidigare så stolta Socialdemokratiska partiet. Få visste det men Moderaterna från toppen till botten i ledningens olika hiarkier hade redan sina optioner i bankfacken. Norsk Oljefund och Ole Brams hade gjort upp, alla kunde köpas för rätt pris. Snart skulle alla bli ännu mer förvånade när Ole Brams nästa vecka skulle röstas fram som Arbetarpartiets nye ordförande och deras kandidat för statsministerposten i nästa Norska val.