Kapitel 3
Pia Sörgaard hade just hört sin bästa nyhet på länge. Inte den nyheten, att dottern äntligen hade träffat en trevlig Skåning, efter att ha dumpat en Iransk student. Nej faktum, att valmaskineriet var uppe på högvarv. Pia tittade ut över kajen där hon satt på ”Nyhamn 17” tuborgen smakade bra ”Ver gang”. Planen fungerade perfekt, danskarna gick på hela skiten, som Pia brukade säga till den närmaste kretsen. Danskar gillar det kända, och vill ”Hygge”, men inte ”Hygge” med vem som helst. Pia gillade inte ens folket från ”Sönder Jylland”, eller från Bornholm. Pia läppjade på sin Tuborg. Hur skulle det gå till?. Hur skulle dessa nya ”Östdanskar” kunna integreras i Hygget? Svenskarna fick ”Göingarna” lite stökiga på sin tid, och när ”smågrisarna” till svenskar tog Östdanmark från oss. Egentligen gällde det bara, att säga vad Mårten ville höra. Vilken dåre Mårten var. Hur kunde han tro att jag ens gillar halvdanskar? Malmöbor är ju enbart patetiska, och deras barn kommer hit, och spyr över halva Tivoli. Vilka ”skiderövar” hela bunten. Men tänk så fint med allemansrätten, och ett sommartorp till våra riktiga danskar. Förköpsrättslagen är redan skriven. Vid lika budgivning går huset i Skåne och Småland alltid till en äkta dansk. Två generationer krävs, bakåt som danskar, och ingen jäkla blandning. Bron över sundet mellan Helsingör och Helsingborg, och den nya alldanskan, med MFF i ledet skulle väl ge många lite annat att tänka på. Och tydligen hade Runar, Torstein, och Ole en skarp plan för svenska AMS personal, och deras kunder. Bantning med 85 % av verket, hela 8 500 stycken, som sedan kan överförs till Nya Gräns & Tullverket. Sänkta löner med 30 % för den svenska kronan avskaffas, och den växlas in med sämsta tänkbara kurs mot den danska riktiga kronan. Nya partibostäder längs nya guldkusten, på den exproprierade marken i Höllviken, Falsterbo, och Skanör. Ytterligare mark längs med kusten mellan Malmö och Båstad kan lösas in. Pias glasögon började imma igen. Hon var inne på sin tredje Hoff. Kanske det var dags för kontaktlinser inför nästa TV duell med den allt svagare sittande trojkan.
Styrbjörn hade vid det här laget inget val. Kraftiga armar från Pers egen bevakningsgrupp närmast släpade ”Rattnalle”, och sambo Svetlana Dovbroskie mot 17.00 färjan.
”Jevla kukskalle” skrek Svetlana, när Olle Bengtsson råkade greppa Svetlanas högre bröst, av rent misstag. Tanken var att lyfta henne under armhålan, men just som greppet skulle tas, så vred hon sig som en kålmask. Olle som brukade retas för sina ”Dassalock” till händer fick plötsligt ”Polsk silikon full hand”. Svetlana fick tag i Olles höger öronsnibb, och bet av den tvärt. Olle reagerade för starkt, och gav henne en plötslig knuff.
Svetlana föll rakt mellan Waxholmsfärjan och kajen, fångades upp som om hon var en fender, och hon krossades som en fallskärshoppare utan skärm. Ljudet lät som att trampa på en vattenfylld ballong. Hela färjans nedre skrov, och på tre meters bredd färjades rött av Svetlanas blod. Styrbjörn blev helt vit i ansiktet och spydde som en kalv, rakt över byxorna på sin bevakare.
Per fick beskedet samtidigt med Melker. Man hade dödförklarat Svetlana redan kl.18.00.
Waxholmsfärjan hölls fortfarande kvar, och polis höll förhör med de få passagerare som såg händelsen tydligast. Man tog upp namn, adress, telefonnummer, och delade upp folk i grupper. Man hade fått låna ett kontor uppe på Hotellet, där man förde ytterligare samtal med passagerare, som hade lämnat uppgifter om att man tillhörde SAP som parti.
Per hade begärt den här lite märkliga uppdelningen. Vilket senare skulle visa sig som ett stort misstag. Styrbjörn hade fått läkarvård, och hölls nedsövd för tillfälligt.
Doktor Sten Fyllkmark kunde man lita på i svåra lägen. Sten hade flugits ut till Sandhamn med helikopter. Det här gällde Per Göranssons bror, och sambo enligt det första beskedet.
Doktor ”Promille” Fyllkmark brukade även hjälpa Stockholmspolisen med deras blodprov.
Han hade ställt upp i över 30 år, och det hade varit enkla pengar, men bra service. Ibland ringde telefonen mitt i natten, och det var bara att ställa upp.
Tyvärr hade dessa, ändå svettiga ihop arbetade fem miljonerna, efter alla skatter, överlämnats i händerna på, Krummer & Viberg, den kända aktiemäklarfirman. Då år 1999 hade firman startat, efter en utbrytning från SE-banken. Carl Krummer, en av de bästa analytikerna, och Philip Viberg, hade mer eller mindre tågat ut med 20 års kundstock. Visst blev det en del rättssaker, men det kostade väldigt lite, när väldigt få kunder klagade, och få vittnade. Halva Tandläkarkåren, och Läkarkåren i Stockholm med omnejd verkade ha nappat på Krummer & Vibergs nya fond för sektorn Telekommunikation. Fonden steg kraftigt under 1999 och kunderna jublade. Varken Sten Fyllkmark, eller Stockholms Läkarkår & Tandläkarkår, hade tid med, att sköta pengar. Man hade lite studieskulder, lite ärvda pengar, och bra med naturvetenskapliga kunskaper. Många trodde att Carl Krummer hade helt andra kunskaper, och om hur man handskades med alla 30 %, som blev över efter skatt.
Sten Fyllkmark blev kund den förste mars år 2 000, och den 6 mars investerades 10 miljoner i
Carl och Philips heta Telekommuikationsfond, föll med 95 % i värde till oktober 2002.
Sten Fyllkmark gjorde rättssak av det hela, och förlorade även där. Rättegångskostnaden blev dryg, men tydligen var det inte brottsligt, att vara inkompetent, man fick själv växla fonder till vad man gissade på, och tydligen var inte varken Carl eller Philip skyldiga till mer än att köpa vad fonden fick köpa massor med Ericsson aktier.
Bitterheten hade präglat Sten efter dessa upplevelser, han gillade helt enkelt inte aktiemäklare vad dessa än föreslog. Dessutom hade den hemska upplevelsen fått Sten, att börja ta genvägar.
Femtusen för ett snabbt läkarintyg var taxan, och efterfrågan låg kring tio stycken i veckan.
Som tidigare förtroende läkare hos Försäkringskassan var Sten mycket säker på hur det skulle stå, ryggen, magen, utbränd var mycket effektiva ord.
Bo Raslund en mycket stor arbetsgivare inom begagnad bilhandel hade i princip inga kostnader för arbetskraften, som till stora delar gick på sjukskrivning. Flera telefonlinjer var noterade som bilmekanikernas telefon till bostaden, och genom en sinnrik vidarekoppling.
Man hade passning med kvinnlig personal, så kontrollsamtalen var lätta att besvara från bilfirman. I bostaden hade många webkamera i tittögat till dörren, så okända filmades vid påringning. Allt lagrades med datum, och tid, så förklaringar, och alibi var inga problem, man måste ju få åka, och handla. Kring femtio småföretagare hade handskrivna kvittoblock, vid akuta behov av uppbackning. Det förekom få fall av fysisks hembesök från Försäkringskassans sida. Ofta när det ändå hände fixades kvitton fram, man hade köpt en lampa, pärmar, mat, djurfoder, kebab, godis, ja listan på vad man egentligen inte köpt var mycket lång. Allt var mycket väl organiserat. Systemet innehöll även A-kassans ledighetssystem, och Bo Raslund hade byggt ett eget dataprogram, som höll reda på den optimala varianten för varje ny arbetskraft. Skattekilen i Sverige var 1 000 kr per 100 kr i fickan på hantverkare. Köparen av tjänster fick dra in lönen, 1 000 kronor för att 100 kronor netto skulle hamna i fickan på vilken hantverkare som helst. Bo Raslund hade mycket liten omsättning i sin bilverkstad enligt deklarationen. Skattekilen den var bara för underbar tyckte Bo, affärerna gick mycket bra, för många har tummen mitt i handen, som Bo brukade skämta om. Senast när Sten lämnade in sin BMW, som Sten fortfarande trodde, bara hade körts 5 000 mil, men som var behandlad med vanliga metoden, från verkliga 15 000 mil. Bo hade köpt in den från Fridolf Lillhagen, en gammal kompis som jobbade på AMS. Fridolf brukade berätta en hel del värdefullt från AMS senaste grepp.